Kickan

 

Lärkans Juhlia

Om mej.
(Berättat en sommardag år 2001)

Hej på er allesamman.
Jag föddes på Lärkans Kennel den 26/9-94, och heter egentligen Lärkans Juhlia. Där bodde jag med andra dvärgschnauzrar tills jag blev 13 veckor och husse å matte äntligen hämtade mig.

Husse å matte föll direkt för mig, och jag följde gärna med dem hem.
Jag skulle egentligen ha hetat Millan, men ingen tyckte att jag såg ut som en ”Millan”, så husse ville att jag skulle heta Kickan, och så fick det bli. Jag tror att det var under min första sommar, som jag var med husse i ett av uthusen. Där fick jag se en liten hink, som stod med locket lite på sniskan. Det är klart att man blev nyfiken, så jag gick fram och lättade lite till på locket. Jag kollade husse, näää han såg inte vad jag höll på med. Det luktade gott… och var gott… väldigt gott.
Efteråt förstod husse vad jag hade ätit, för jag var alldeles grön i skägget.
Det var råttgift. Nu blev det brådis till veterinären i Värnamo, där jag fick kräkmedel och k-vitamin.

Detta skulle inte bli mitt sista besök hos en veterinär. Det var faktiskt rätt lugnt fram till att jag var ganska exakt fem år. Då löpte jag, och löpte, och löpte. Matte förstod inte varför det höll på så länge. En dag åt jag inte frukosten.
Då blev matte jätteorolig, för jag äter allt som går att tugga.

Vi fick åka upp till Jönköping, där de klämde på min mage. Det gjorde ont, men jag lät dem hållas. Matte sade att det syntes på mina ögon att jag hade jätteont.
Efter en röntgen, så blev det fart på veterinärerna. Vi opererar henne nu, på en gång, medan hon är pigg, sade de. Det var bara att säga hejdå till matte å husse,
och traska iväg med veterinärerna till operationsrummet.

Jag ville ju visa mig tuff och glad, så att de inte skulle vara alltför oroliga.
Dagen efter kom de och hämtade mig, och då släppte alla spänningar, jag blev så glad att jag kissade en jättestor pöl på golvet.

Redan två månader efter operationen, så var det dags igen. På den tiden hade jag ett arbete. Jag jagade möss i kaninstallet. För få bättre koll på läget försökte jag hoppa upp på några fodersäckar, men missade och sträckte ryggen i fallet.
Jag kände att något gick snett och gick till husse och satte mig, men han fattade ingenting. Lite senare på kvällen, ville matte att jag skulle sitta i hennes knä som vanligt, men det gick inte, det kändes konstigt i benen.

Vid tiotiden på kvällen när jag skulle hoppa upp i mattes säng för att säga god natt, så kunde jag inte hoppa upp. Matte ringde till Jönköping, men de tyckte att vi skulle avvakta till morgonen därpå. Den natten fick jag ligga mellan husse och matte, för att de skulle lättare kunna titta till mig. Vid tretiden på natten fick både husse och matte panik. De ställde mig upp, men jag bara dråsade ihop. Matte ringde åter igen till Jönköping och vi fick åka dit upp. Vi var där kvart över fyra på morgonen. Den resan glömmer jag aldrig. Jag låg i mattes knä. Jag hade så ont, och mina ben sträcktes och slappade om vartannat. Jag fick ligga inne i 9 – 10 dagar.

Sköterskorna sade att jag var jätteduktig och trevlig att jobba med, men de var inte glada på mig, för jag kissade inte när de tog ut mig. Om dom visste vad mycket spännande dofter som fanns där. Jag trodde vi var ute för att ha roligt. Dom skvallrade för matte att jag hade kissat i buren istället. Matte bad om ursäkt på mina vägnar. Hon hade glömt att tala om för dom att de ska säga till vad de vill att ska göra. Klart att jag kissade ute, bara dom bad om det.

I vilket fall som helst, så kom veterinär Ole Frykman fram till att jag hade fått en blödning i ryggmärgskanalen. När dom inte kunde göra mer för mig, fick jag komma hem. Matte fick köpa babysockor till mig och trä på vänster bakben, för det kunde jag inte använda och tassen började snabbt bli sönderskrapad. Inte hade jag mycket ork heller efter att ha legat still så länge i en liten bur.

Matte bar mig ner till kaninstallet och så fick jag ligga på en säck och hålla koll på verksamheten. Det var i alla fall roligt att få vara med, även om jag inte kunde sköta mitt jobb.
På hemvägen fick jag alltid gå själv sista biten för att träna musklerna.
Jag är ju en tuff liten hund, så jag tänkte att det är ju självaste den också, om inte jag ska kunna gå igen. Efter en ganska kort tid började jag stödja lite på benet igen, men jag kunde inte böja ut tassen. Matte förstod att jag kämpade, så hon hjälpte mig att träna tassen, genom att försiktigt töja den. Till slut så lyckades vi.
Jag gick bättre och bättre. På återbesöket blev veterinären jätteförvånad över att jag hade byggt upp musklerna så bra.

Nu, några år senare, så haltar jag nästan bara när jag är trött. Jag har några men kvar efter olyckan. Svansen är inte lika vacker som innan. Jag kan inte lägga den, så där snyggt över ryggen numera, men jag kan ha den rakt upp och så har jag nervryckningar emellanåt. Då rycker hela jag.
Trots mina handikapp, så har matte tränat lydnad med mig. Vi har gått kurs, men vi avstår från att hoppa. Jag har försökt, för det är ju roligt, men jag får inte med mig vänster ben. Hur jag än försöker, så slår jag i, när jag ska hoppa över hindret, Matte säger att det gör inget. Vi tävlar i klass 1 och har i alla fall klarat, som bäst 142,5 poäng. Matte säger att hon är jättestolt över mig.

En höst efter att jag fyllt åtta år, så svimmade jag i köket. Matte såg det, och hon blev jätterädd. Först trodde hon att jag dog, själv fattade jag inte vad som hände. Varför stod matte hos mig helt plötsligt? Bäst att jag viftar på svansen, så hon förstår att inget farligt har hänt. Efter ett par dagar var det dags igen. Svansviftningen fungerade ju bra sist, så den tog jag till igen. Tredje gången var inte matte hemma. Då var det husse, som såg det, men honom lyckades jag inte lugna lika lätt. Han ringde till matte och de kom överens om att husse skulle ringa till veterinären i Jönköping. Innan han hade ringt, så hade jag svimmat ytterligare en gång. Husse blev tillsagd att komma direkt med mig.

Återigen blev det en massa undersökningar. Hjärtat slog för sakta. Omigen fick jag ligga inne några dagar. Jag fick medicin för att öka farten på hjärtat, men den fungerade inte så bra. Husse och matte hämtade mig och efter en
månad skulle vi komma tillbaka och få träffa Torkel Falk, hjärtspecialist.

Första veckan hemma svimmade jag ett par gånger, sedan har jag klarat mig, men matte kollar hjärtat på kvällarna. Det slår mellan 24 – 27 slag per minut. Det borde slå närmare 100.Vi träffade Torkel Falk och han undersökte hjärtat med ultraljud. Det är inget fel på själva hjärtat. Det är nervsignalen från hjärnan till hjärtat som inte fungerar som den ska, så jag skulle egentligen behöva ha en pacemaker. Han hade inte stött på ett sådant här fall på fem år, så det är väldigt ovanligt. Alla veterinärer är mycket förvånade över mig, att jag är så pigg. De säger att jag borde vara trött.

Restriktionerna som jag fick, att jag inte fick gå promenader, så att jag överansträngde mig, upphävdes. Jag får leka och springa och vara glad, precis som innan. Husse, matte och veterinärerna kom överens om att inte sätta in någon pacemaker, eftersom jag är så pigg och att det är så stora risker med sövning och operation.

Förresten, jag höll ju på att glömma berätta att jag har opererat bort en knuta på skinkan också. Det var ju ingen stor sak, så det gjordes i Värnamo och jag fick följa med hem redan efter några timmar. Som tur var så var det inget elakartat.

Husse och matte säger att nu får det vara nog med trassligheter från min sida och det tycker jag också.
Voff voff å hej från
Kickan
the big little dog